Brinna/Burn – weekly photo challenge v.8

Ibland blir det inte som man tänkt. Jag hade tänkt spinna vidare på temat ”Resor 2019” i fotoutmaningen veckans ord. Att resa berikar mig, jag brinner för det. Men när jag började skrolla bland mina bilder halkade jag in på något helt annat. Ett foto som jag aldrig trodde jag skulle få användning för men jag kunde helt enkelt inte motstå den här rökutvecklingen, håll med om att det brinner. Fast inte på riktigt. Det är ett foto av en video rullande på Kraftvärmeverkets vägg, ”Den stora fabriken” av Claes Starkenberg, en av konstinstallationerna på Linköpings julbelysning Vinterljus 2020.

Då och nu i skyltsöndag

Övre Vasastaden i Linköping är numera mitt händelserika revir. En solig dag i veckan dök här upp en cirkus. En skylt i klassiskt vackert typsnitt, i en valvbåge, i fasaden till en röd tegelbyggnad meddelar Cirkus 1912. Bakom fasaden skymtas den stora glaskupolen. Liksom Hippodromen i Malmö och Cirkus i Stockholm hade Linköping ett fast etablissemang för gästande cirkussällskap. ”Cirkus Orlando fick äran att uppträda på invigningskvällen den 27 september 1912. Man kunde bland annat då få skåda fem lejon och en tiger.” googlar jag fram från Kulturarv Östergötland

Flera kvarter av den gamla stadsdelen är annars rivna, byggnader och skyltar är pinfärska. Jag gick förbi här nu i helgen när solen och himlen försvunnit. Man kan väl säga att estetiken och hur man väljer att skylta har ändrats en del under hundra år.

Den rivna bebyggelsen var småskalig och nedgången. Här inhystes småföretag och småindustrier har jag fått mig berättat. En del står fortfarande kvar men det är nog bara en tidsfråga innan de också försvinner. Halvt utsuddade skyltar berättar fortfarande traktens historia. Jag tror att jag kommer att gå vidare på skyltsafari här.

Ja detta var söndagens skyltspaning från mig, ett bidrag till Skyltsöndag förvaltad av BP där du också finner flera andra skyltspanare.

Problemlösning i Fem en fredag

Om fredagar har jag sett att några i mitt lilla hörn av bloggvärlden gärna besvarar Fem frågor ställda av Elisa. Jag gör ett försök att hänga på denna vecka när det handlar det om problemlösning. Here we go:

  1. Vad lagar du till middag om du inte har något i kylen? Take away. Vardagen är enkel nu när jag åter blivit urban. I centrala Linköping behöver jag inte välja pizza när kylen är tom. IKI by ShinNori förser mig med högklassig sushi och andra japanska läckerheter. Nawab har stans bästa indiska mat inklusive helt gudomlig Mango lassi.

2. Vad gör du om håret är blött och du är sen någonstans? Då får håret torka på vägen, som efter en simtur.

3. Om mobilen inte fungerar, hur får du tag i någon? Chattar från datorn men att få tag i någon är knappast mitt största problem när mobilen lägger av.

4. Vad gör du om du inte hittar något i en butik och ingen personal finns i närheten? Letar lite extra, frågar någon som verkar hemtam i affären eller letar upp någon som jobbar där – det finns trots allt få obemannade butiker.

5. Om du gick vilse i en skog utan karta eller kompass, skulle du kunna hitta ut? Jo under skoltiden i Uppsala skulle klassen orientera i skogen runt Lurbo på någon sorts friluftsdag. Trots både karta och kompass tappade vi bort oss totalt där i vildmarken, min bästis och jag. Sent omsider tog vi oss ut ur skogen och hamnade på landsvägen, liftade hem till stan och satte oss på ett fik. Det var inte populärt hos lärarkåren som väntade vid målet och slutade väl med att jag fick sänkt ordningsbetyg, i vanlig ordning.

Nuförtiden när jag stundom trampar runt i björnriket undviker jag nogsamt att gå vilse genom att alltid se till att jag kan följa mina egna spår tillbaka.

Blixtra – weekly photo challenge v.7

Minnet kan blixtra, visst? Med blixtens hastighet hoppar jag över 2020 och ser istället året 2019 i blixtbelysning. Ett år då resandet kunde få blixtra till. På vårkanten drog vi till Portugal, mina tvillingar och jag. Jag blev blixtförälskad i Lissabon med kungens röda slott i Sintra.

I augustis hetaste sommarvärme landade dottern och jag i Ukraina. Jag blev blixtförälskad igen för vem kan motstå en stad som Kiev med alla förgyllda guldblixtrande lökkupoler.

Sedan kom hösten, en blixtrande klarblå höst i Skottland med vänner och whiskeyprovning och Edinburgh Tattoo och den undersköna Loch Earn in the southern highlands.

Ja då har jag tänjt, vänt och vridit lite på ordet Blixtra för att minnas känslan av att resa ut och för att delta i fotoutmaningen veckans ord som jag fann via BP.

En sockerbagare här bor i staden, skyltsöndag

Ja visst bor det en sockerbagare här i staden. Inte bara en utan en mängd bara i min stadsdel. En bakar på bottenvåningen i mitt hus. Stadens absolut bästa, genuina hantverksbageri med familjetraditioner sedan 1930-talet finns ett kvarter hemifrån. Ett tredje bageri går jag ofta förbi, på väg ner mot stationen. Skylten med den gula kringlan var gammal redan när jag satt utlokaliserad från länsmuseet, i ett litet kontor i grannfastigheten, första gången jag flyttade till Linköping.

En gul skylt mot dagens oförfalskat blåa himmel, ni förstår ju att med den förutsättningen måste jag hoppa in i skyltsöndag igen. Detta bageri bjuder även på ett skyltfönster och dörren till försäljningen en halvtrappa ner är vederbörligen coronaskyltad som alltid i detta pestens år.

För ett par tre år sedan, när jag hoppade runt på kryckor efter en akut höftoperation, var mitt projekt att prova alla tiotalet bagerier i stadsdelen i en smakjämförelse. Jag valde klassikerna wienerbröd och mazarin som jämförelseobjekt, det krävdes många kalorier för att öva upp en normalsnabb gånghastighet. Lite besviken måste jag bryta projektet i förtid. Hellre kvalitet än kvantitet, det fanns för många hembagerier med glada hemmabagare snarare än konditorer så jag återtågade till stadens bästa, genuina hantverksbageri och där hittar ni mig fortfarande. En annan gång hamnar även det i en Skyltsöndag, förvaltad av BP.

Skyltsöndag i stadsskogen

Lussesöndag och grådasket är konstant denna minnesvärda december 2020. Det är inte portvinet Grådask som är konstanten men kanske vore det en god idé för att skingra mörkret, ont skall med ont fördrivas. Det var längesedan jag smakade häxbrygden Grådask första gången. Då låg jag på KK i Malmö med första barnet och baby blues. Den tredagarsgråten var inte att leka med, jag fattade nada bara grät. Min man, förstagångspappan, förtvivlade och smugglade in en flaska Grådask till mig. Det var rätt medicin, skuggorna över mig och telningen försvann in bland tomtarna i vrårna. Jag tror att maken fick tipset av sin frireligiösa mamma Agda. När det handlade om barnafödande, ungar och mat hade svärmor stor erfarenhet och full koll. Till skillnad från mig och min släkt. Nu är både min make och min svärmor döda och brottet preskriberat.

Jag går ut och går för att skingra mörkret. Idag har jag ”panskandinavisk familjeterapi” i öronen. Podden Norsken, svensken och dansken ”går igenom de största nordiska samtalsämnena, med sitt eget lands glasögon”.  Samtidigt passar jag på att leta efter skyltar till Skyltsöndag och finner vad jag söker i en skogsdunge i centrala Linköping.


The forest’s mailbox

Skogens brevlåda är svår att missa. Den är mycket väl skyltad, kanske har vintersjälarna vid vägen just fått post. Här, i Lektorshagen, finns också Musiklunden. Även den välskyltad som synes men inte särskilt inbjudande i den avlövade vinterskogen.

The music grove

Ja det var dagens två skyltar från mig. Skyltsöndag förvaltas av BP. Följ länken för att hitta fler skyltar och skyltentusiaster.

Tråktorsdag

Ja varför inte hoppa in i ett bloggtema med namnet Tråktorsdag en dag som denna när geisten falnar betänkligt. När jag kliver ur duschen, efter mina dagliga 7 km skymmer det redan utanför fönstren. Okej det kan väl vara så att jag inte går ur sängen jättetidigt, att jag sitter ganska länge med frukostkaffet och boken efter yogan och att jag alltså inte hinner ut förrän mitt på dagen. Men ändå. Mörkret känns motigt. Jag tänder allt vad jag har i fråga om ljus, stearinljus stjärnor och adventsljusstakar, bordslampor golvlampor och spotlights riktade mot takmålningen med de fyra nakna damerna, den ärvda kristallkronan. Blir det ljusare? Bara marginellt faktiskt. Inget lyckas ersätta den totalt frånvarande solen dagar när dagsljuset aldrig når längre än till ett halvskumt fuktigt skymningsljus.

High Street at noon.

Ja en dag som denna, en tråktorsdag är det bara att gilla läget. Jag har inte så stora problem med det egentligen. Jag trivs trots allt ganska bra med att hasa runt i halvmörkret i värmen inomhus och ta det lugnt. Åtminstone nu när jag har fått gnälla en stund, när den riktiga kvällen har kommit och jag har fått i mig en vitlöksdoftande isländsk fisksoppa.

KajsaLisa är den som har hittat på Tråktorsdag.

Where do we go from here, skyltsöndag

Vi var ute och snubblade runt i skogen, något som vi gör med ojämna mellanrum. Fram mot eftermiddagen när solen stod lågt började jag bli trött hungrig och gnällig, något som jag blir med jämna mellanrum. Då stod vi plötsligt bland ett gäng gamla karuseller. En såg ut som den enkla karusellen på min barndoms lekplats. En annan var en överdådig tivolikarusell med färgsprakande ystra gipshästar. Den tredje var en söt sak vars like jag aldrig sett. Sparsamt dekorerade, anspråkslösa trähästar som liknade gamla gunghästar från forna tiders barnkammare.

Den tredje hade också en skylt som ni inte kan läsa men det gör ingenting. Ni får se den söta karusellen i sin helhet istället. Skylten säger ”Endast för barn under 8 år. Sitt ner i karusellen och kör inte för fort. En vuxen ska alltid vara med här.”

Trötthet, hunger och gnällighet försvann bland karusellerna men säg den glädje som varar beständigt, vi var tvungna att överge leken. På vägen mot bilen gick vi förbi nästa skylt som visade att vi nog kommit in bakvägen i äventyret.

Jaha så var det med den saken. Strängt taget gjorde vi visst allting lite baklänges den här gången. Vid dagens slut stötte vi på en riktigt grundlig skyltning som hjälpte oss att räkna ut ungefär hur vi hade gått och var vi hade varit.

Skyltsöndag förvaltas av BP. Följ länken för att hitta fler skyltar och skyltentusiaster.

This day

Denna dagen är våldsamt sömngivande. Det småregnar och är ohemult mörkt. Ännu en gammal adventsljusstake från Myrorna har lagt av, vägrar släppa fram strömmen liksom och sällar sig till projekt mörkläggning tillsammans med min döda sänglampa. Denna dagen kräver ugnsstekt torskrygg, en nyanserad fatig bordeaux och en dröm.

Så jag går tillbaka till solnedgången i det där Eklandskapet som är mera vilt än tamt. Döda träd, dimma, och uråldriga bronstoner. Ett Wildscape och en Swan Lake.

Halvvägs in i inlägget kom ljuset tillbaka även denna dag. När Lilla E ringer och sjunger ”Tomte Boogie” på högsta volym återvänder alla färger till huset. Sen körde vi en distansmatch Takenoko via datorer och plattor. Farväl sömn, välkommen sagaland.

Skyltsöndag, varning för djuren

Skyltsöndag var en storfavorit hos mig en gång i tiden när jag deltog i en massa roliga fotoutmaningar här på bloggen. Nu ser jag till min glädje att skyltsöndag lever kvar och förvaltas av bästa bloggaren BP. Så självklart vill även jag skylta idag. Lite sent ute, jag var tvungen att adventsfeja en gnutta, men skam den som ger sig och det är fortfarande söndag.

Jag ger er ett par varningsskyltar på temat djur från mina novemberpromenader i Linköping. Först ut en ko. I Eklandskapet når landsbygden ända in i stan. Vi får balansera över färisten som håller kossorna kvar under sina ekar om vi vill komma vidare längs vägen.

Sedan sist och minst ett par bin. Precis utanför det stora universitetssjukhusområdet mitt i stan ligger ett sött litet pepparkakshus. Hans och Gretas häxa bor inte här, här huserar istället Linköpings biodlareförening.

Japp, det var dagens djurvarning från ett i övrigt ganska fridsamt Linköping där premiärsnön lyser vit på marken denna första advent.