Småstadsblues i ord och bild

Hiking in the Homeland Our World Tuesday

Man kan väl säga att himlen har vattnat oss rätt rejält den här hösten. Visserligen har det varit klarblått och solsken i dagarna men den glädjen har sammanfallit med en snuva som håller mig inomhus. Så medan jag snörvlar på, roar jag mig med att illustrera verbet vattna i Susannes fotoutmaning Veckans ord med en någon vecka gammal bild. Vi ska gå ner till stadsbiblioteket i grannkvarteret för en eftermiddagsfika, tar bakvägen ur huset och kommer ut i Konsistorieparken. Den med bästa smällebären. Ellen lånar mitt gamla paraply, flitigt använt av henne och Axel numera. Men farmor, säger Ellen, om du hade det här paraplyet när du var barn måste det vara nästan sjuttio år så länge brukar verkligen inte paraplyer hålla. Check på båda men allt har sin förklaring. Paraplyet återfann jag i sommarstugan, det kan ju knappast ha använts för det regnade ju aldrig om somrarna när jag var barn eller?

När vi kom till Amerika 1990 var hudfärg en av de första saker vi ännu inte visste något om. Så snart vi steg in i vår etta i det främst latinamerikanska kvarteret på Franklin Avenue den vintern hade reglerna för hudfärg ändrats, och med dem våra ansikten. Lan som i Vietnam sågs som mörk, var nu ljusare. Och du, mamma – så ljus att du kunde passera som vit, som när vi var på varuhuset Sears och den blonda expediten lutade sig fram för att klappa mitt hår och frågade om jag var ”din eller adopterad”. Först när du stammade, din engelska stympad, försvunnen, med sänkt huvud, insåg hon sitt misstag. Fastän du såg ut att passa in, avslöjades du av din tunga.

Man ”passerar” inte i Amerika, tycks det, utan engelska.

”Nej, fröken”, sa jag till kvinnan på min engelska för invandrare. ”Det är min mamma. Jag kom ut ur hennes rövhål och jag älskar henne mycket. Jag är sju. Nästa år blir jag åtta. Det är bra. Jag mår bra, hur mår du? God jul gott nytt år.” Flodvågen var exakt åttio procent av det jag kunde då och jag skälvde av välbehag när orden flög ur mig.

Du trodde, som många vietnamesiska mödrar, att det är tabu att tala om kvinnliga könsorgan, särskilt mellan mödrar och söner – så när vi talade om födsel nämnde du alltid att jag kommit ut ur ditt anus. Du brukade lekfullt daska mig på huvudet och säga: ”Den här väldiga skallen rev näsan upp mitt rövhål!”

Bestört, med darrande permanent, vände expediten om och klickade iväg på sina klackar. Du såg ner på mig. ”Vad fan sa du?”

I läsutmaningen En smakbit på söndag ger man ett smakprov på det man just läser. Smakprovet ovan är ur poeten och litteraturprofessorn Ocean Vuongs (född 1988) första och hittills enda roman En stund är vi vackra på jorden. Det är en grym historia, en vacker historia och en kärleksfull historia med till lika delar brutal och ömsint sex mellan två unga pojkar. Jag håller just på att avsluta boken, rekommenderar den å det allra varmaste och saxar ur baksidestexten ”Bokens berättare, Little Dog, växer upp med mamma och mormor som arbetar på nagelsalong och utgör den tysta massan av ansiktslösa invandrare i USA. Vietnamkrigets fasor drev dem till det nya landet. Men djupa trauman läker långsamt och våldet har slagit rot i familjen. I ett brev till modern, som inte är läskunnig, försöker sonen foga ihop allt det som är brustet för att förstå sig själv och sin plats i världen.”

Sen är det ju söndag aka BPs skyltsöndag idag också. Skyltfångsten har varit knaper sedan jag återvände till stan, utbudet var bättre på vischan i Hälsingland. Jag förlitar mig på arkivet och medeltidens svar på skylt dvs en pedagogisk kyrkmålning av Livshjulet – vår korta vackra stund på jorden.

Stoppa är verbet i Susannes fotoutmaning Veckans ord. Tyvärr blev ordet otäckt aktuellt för henne som har hjärtproblem och drabbades av ett nytt hjärtstopp i veckan. Jag önskar Susanne den bästa goda bättringen som tänkas kan!

När jag ska illustrera verbet stoppa gör jag det med en kontrasterande mikropaus från min förra fartfyllda helg då barnbarnen sov över i två nätter. Fredag till söndag innehöll av en räcka ostoppbara timmar men när leken varit intensiv är det gott att stoppa en stund och spana ut över vattnet.

My Hometown Our World Tuesday

My Hometown Our World Tuesday

Det blev ett längre blogguppehåll än vad tänkt var på grund av den veritabla ketchupeffekt som mötte mig vid återkomsten till Linköpingshösten. Nystarter, omstarter mycket att fixa som blivit liggande i sommardvalan, många att mötas och träffas och trivas. Positionsförflyttningar är arbetsamma men framför allt är det en lättnad, en lättsamhet i det mesta nu när flertalet är fullvaccinerade och vi plockar upp trådarna där vi lät dem falla till marken vårvintern 2020. Bara en sån sak som att kunna krypa in i biosalongens mörker och se en film på riktigt. Jag såg Olivia Colman och Anthony Hopkins i The Father tillsammans med några vänner för lite sedan. Efteråt kunde vi gå ut på lokal, vilket osökt för mig fram till verbet dricka i Susannes fotoutmaning Veckans ord.

Idag gick jag in på ett gym för första gången ever och testade deras läskiga maskiner av ren nyfikenhet. Tänkte att jag skulle ge dem en chans den här hösten. Efter den upplevelsen smakade det gott med något att dricka och måndagspuben med kamraterna var extra välkommen.

Lukta är verbet att illustrera i Susannes fotoutmaning Veckans ord. Samtidigt funderar Susanne kring betydelsen av orden lukta och dofta ”om något luktar gott doftar det, medans om det luktar illa så luktar det bara? skriver hon och fortsätter ”Hur tänker/säger du vid dessa två olika tillfällen?” För egen del är jag inte lika säker. Doftar är nog alltid synonymt med luktar gott men allt som luktar gott doftar inte. Hästar till exempel luktar jättegott och härligt. Men jag skulle inte säga att hästen doftar (möjligen att jag känner en doft av gödsel men då blir betydelsen snarast ironisk och den motsatta).

Tales from Hälsingland. Our World Tuesday